Etikettarkiv: gös

Gammelgösta klev av…

Igår hade jag en lucka i mitt annars så ospäckade och ouppstyrda schema. :) Då drog jag till sjöss med min fiskekumpan Frasse som är totalt livrädd för de vansinnigt livsfarliga gösar som synar båten. I ren protest lade han sig i håven för att komplicera landningen av en eventuell fångst.

ekolod 2
Du plockar jävlar inte upp en enda fiskusling till, det ska jag minsann se till!

Väl ute på sjön var det svaga krusningar på ytan, och gassande sol mellan molnen som drog förbi. Satan vad varmt det blev i solen! Men jäklar i havet vad kallt det blev när den gick i moln. Jackan åkte av och på om vartannat under förmiddagen.

Jag sänkte ner givaren och drog igång ekolodet. Medan jag väntade på att ekolodet skulle starta upp så kollades utrustningen och jiggarna för dagen. Linorna och tafsarna provdrogs så de säkert skulle palla dagens förmodade påfrestningar. När jag höll på som bäst med att häkta på jiggarna på spöna ser jag ett enormt eko torna upp sig på ekolodet. Jag blir skitstressad och häktar på första bästa jigg och sänker ner. En blå, lång, ful rackare var det jag fick tag i. Jiggen har precis stannat när ett våldsamt hugg nästan sliter spöt ur handen på mig. Gäddjävel tänker jag. -”Inte nu igen..”-tänkte Frasse och gömde sig under plåten i fören. Givetvis var slirbromsen alldeles för löst ställd sedan den senaste turen, så när jag drämmer till med ett av mina ökända karatemothugg drar det ut lina från rullen, och jag håller på att flyga överbord. Jag svär lite inombords medan jag sätter tummen på spolen och drämmer till med ytterligare ett par stenhårda mothugg. Fisken i andra änden svarar med ett par hårda stånkar. Efter en jäkla fight ligger första gösen iallafall i håven. 87cm lång var den. Bra början, och jag har inte ens börjat fiska ännu! Förhoppningarna på resten av dagen är på topp när jag gasar vidare i jakten på de ännu större.

Gösta 87
Första fisken för dagen, 87cm lång… Härlig fight!

 

Tiden går, och alla gösar jag hittar bara simmar undan som om de hade bråttom till bussen. De vet väl vad som är på väg att hända. Antagligen har de fått sig en åktur tidigare i livet, eller så har någon av deras släktingar det, och så har släktingarna i sin tur berättat om detta under något släktkalas. Till slut hittar jag den! Den gös som alla gösfiskare väntar på. Den ultimata gösen. Jag sänker ner den blåa, långa, fula jiggen för att se reaktionen.

 

ekolod
Storgösta totalvägrar.

Ekot blinkar till och reagerar genast på jiggen. Den stiger sakta, sakta, sakta, och jag blir mer och mer spänd för varje sekund som den står där nere och inspekterar jiggen. Det här är livet! Spänningen som spritter i hela kroppen, och vetskapen om att man har sjömonstret en centimeter från sitt bete. Denna känsla byts ut ganska snabbt mot ren och skär frustration när göshelvetet inte biter. Svordomar, könsord och illvrål skär i stackars Frasses öron. Stackaren förstår ju inte varför jag är förbannad. :)

I sjön jag fiskar är det vissa dagar ett rent helvete att hitta gösarna, medan det andra dagar är hur lätt som helst. Just den här dagen är det svårt då de är så utspridda över stora områden, samt att de simmar undan så fort jag kommer farande i min Quintrex. Jag använder mig heller inte av något sidoseende ekolod, utan enbart ett vanligt hederligt 2D-lod av ypperlig kvalitet. Därför har jag ingen aning om åt vilken sida, eller åt vilket håll fiskarna simmar undan. Ibland chansar man rätt, men oftast inte. :)

Gösta 81

 

På eftermiddagen blåste det upp, och det blev ett ännu större helvete att lyckas parkera över fiskarna. Det blev några stycken i samma kaliber som den på bilden ovan, men inga bjässar. Jag sänkte på ett skitstort eko som jag var säker på inte skulle hugga. Det steg sakta, sakta, och sedan, -Pang! Jag drämmer till med ett mothugg utan dess nåd. Det blev precis tvärstumt, sekunden senare gick linan av. Måste varit en stor gris där nere i djupet. Jag skriker och vrålar över min förlust så pass mycket att en intilliggande båt kommer för att se hur det är fatt. Pinsamt värre, men när jag förklarar situationen med tappad storgös så får jag medlidande. Frasse ber om att få följa med dem i deras båt istället, för det verkar mycket lugnare där. Det får han inte.

Skitfiske!

//Jonas

Lågtryck, skitväder och osynliga gösar..

I söndags skulle det bli fiske av minsann. Jag hade bestämt träff med ett par av mina fiskeidioter till vänner för en hel dags pelagiskt vertikalfiske.

Klockan ringde 05.00, och jag vaknade hur pigg som helst. Skulle sträcka ut ryggen inför den kommande dagens prövningar, -och somnar visst om. Vaknar sedan med ett ryck upp klockan 08.00, -tiden jag egentligen skulle vara på sjön. HELVETE!!! Nu blev det bråttom att fixa kaffe och packa regnkläderna. Fort ut till bilen, -full gas till båtgaraget. Koppla på båten och fortsätta de 10 mil jag har till dagens fiskevatten.

När jag väl kommit fram till sjön kan jag slappna av. Jag packar båten med alla spön och prylar i lugn och ro. Backar ner och sjösätter båten, kör sedan upp bilen och trailern och parkerar. På väg tillbaka till båten kramar jag en maffig pris snus, -livet är underbart. Väl framme i båten ser jag att mattan i botten är lite blöt. Konstigt tycker jag och hoppar i. FAAAN! Jag hade glömt att sätta i bottenpluggen. Vig som ett kylskåp hänger jag mig över aktern och skruvar i bottenpluggen som gudskelov hängde kvar. Fort upp och backa ner trailern igen, vinschar upp den numera dubbelt så tunga båten så långt jag orkar. Snusen rinner, och svetten lackar. Hur eller hur så tömmer jag båten på vatten. Medan jag håller på som bäst kommer en av ovan nämnda fiskeidioter och möter upp. Hans skadeglada skratt ekar över nejden. Jag svarar med ett riktigt snusleende. (Vid det här laget hängde snusen ända ner i skägget.)

Vi dricker kaffe och smider planer för dagen. Åker sedan ut på sjön med ryggsäcken full av förhoppningar. Alla förutsättningar är perfekta! Bra vindar, bra vattentemp, lite molnigt. Det kan ju bara bli bra… -Eller?

image (3)
Fega gösrackare…

Första timmen hittar jag flera stora fina ekon, -precis där jag förutspådde att de skulle vara. Ingen högg. Svordomarna duggar tätt över sjön. Letar vidare i samma område, men inte ett liv.. Var tog de vägen? Jag far iväg på en jävla strapats i hopp om att hitta iallafall någon lite större fisk som är lite sugen på gummit jag har att presentera för denne… Icke! De är väck. Då slog det mig att jag inte ens tänkt på att kolla lufttrycket för dagen. Man har ju varit så bortskämd med stabilt lufttryck under en längre tid, så det var som bortblåst. Dagar med sjunkande lufttryck har jag lärt mig att man lika gärna kan stanna hemma. Som bekant har ju gösen sluten simblåsa, och kan därför inte tryckkompensera på samma sätt som t.ex gäddor. De måste därför sköta tryckutjämningen genom att röra sig upp och ned i vattenlagren. Antagligen stod de denna dag och tryckte på botten, då lufttrycket sjunkit ganska snabbt.

Hur eller hur så hittar jag i ett område till slut några ekon som är fiskbara. De simmar bara iväg när jiggen släpps ner. Det slutar med att jag åker in på grundare vatten och får några gösar mellan 1.5 och 3 kilo. En felkrokad stackare fick följa med hem och förvandlas till en smaskig middag. Vanligtvis släpper jag inte ens jiggen på dessa småttingar, men vad ska man göra när de stora inte visar sig.

image (2)
Glupsk liten sill…

Denna dag var vansinnigt frustrerande, men samtidigt alldeles underbar. ”Hellre en dålig dag på sjön, -än ingen dag på sjön.” Skulle man dock inte ha dessa fiskedagar då allting skiter sig och fisken totalvägrar så skulle man inte uppskatta de bra turerna lika mycket.

En fiskedag är nästan som att leva ett helt liv på en och samma dag. Först förväntningarna när man är på väg ut. (Som bara blir större och större ju närmre fiskevattnet man kommer.) Sedan frustrationen över att inte hitta fisken, eller att de vägrar hugga. Glädjen som sedan infaller när man väl lyckats kroka en riktig best, som sedan blixtsnabbt byts ut mot sorgen och tomheten när den släpper under drillningen. Man blir helt tom, och livet känns meningslöst. Lyckan och segerkänslan man upplever när man landat den stora fisk man är ute efter är underbar. Det i kombination med ett rejält adrenalinpåslag är väl det som bidrar till  den obotliga fiskefebern man besitter.

Redan i bilen på väg hem börjar suget inför nästa fisketur infinna sig, och det växer sig starkare och starkare ju fler dagar som passerar. Fiske är fan mer beroendeframkallande än knark!

Skitfiske!

//Jonas