Drömmen om holländska storfiskar..

I fredags for jag till Rotterdam, Holland för att delta i ”Gunki Iron Tournament”. En 24 timmars streetfishingtävling i kanalerna, där de 15 längsta fiskarna räknades. (Som var över minimimåttet vill säga).

bild 3 (4)
”Team Illex Sweden” Jag, Patrik och Micke precis innan avfärd.
bild 2 (2)
Kanalen med sina gamla transportbåtar. Fantastisk fiskearena!

Staden Rotterdam är en fruktansvärt vacker stad med alla sina små kanaler och gamla transportbåtar som ligger förtöjda överallt. Många av dessa båtar är nu ombyggda till bostäder, och får inte användas för transporter längre. Kul att se!

Förväntningarna var stora, men vi hade inte så stora förhoppningar på vinst, då många av lagen var lokala förmågor som känner till vattnet väl. Vi trodde dock att det skulle gå betydligt bättre än vad det gick.

bild 1 (1)
Lokal förmåga, vars hemmabyggda vagn hade varit skön att ha.

Vi blev lottade ihop med ett annat lag som vi enligt tävlingsreglerna var tvungna att hänga ihop med under hela tävlingen. Detta pga säkerhetsskäl, särskilt nattetid när stadens ”undre värld” tar över.

Reglerna för tävlingen var enkla: Fiska i 24 timmar, håll reda på det andra laget man har blivit lottad tillsammans med, var på checkpointen i tid osv. Man fick vila i skift under fiskepasset, -dock måste två fiskare i laget fiska hela tiden! Tyvärr såg vi alldeles för många lag som inte tog detta på allvar, utan där hela laget låg och sov.

holland
Många gösar i denna kaliber (överst) kom upp. Dock ingen vi kunde registrera.

När startskottet för tävlingen gick så hade vi redan lagt upp en plan med det lag vi blev lottade ihop med. Vi skulle knata till en plats där den stora kanalen mötte två mindre kanaler. Där hade vi av en lokalbo vi träffat kvällen innan, fått veta att det skulle finnas stor asp i strömmen, samt mycket gös, och även abborre. Lät skitbra. Efter att ha traskat nära på en halvmil för att komma till platsen började vi fiska. På andra kastet krokar jag dagens första fisk. En gös på 1,5hg ungefär. Absolut ingen regfisk, så den får gå tillbaka. Hoppet och självförtroendet ökades på iallafall.

Vi fiskar på platsen i ett par timmar, med smärre förflyttningar inom området för att ”hålla platsen” från andra lag som också vill testa lyckan just där. Endast ett par små pill på betena under denna tiden gör att vi söker oss vidare.

bild 4

I kanalerna kommer det tidvatten som gör att vattendjupet skiftar med nästan två meter under en sextimmarsperiod. Detta, samt strömmarna som kommer och går i samband med detta, gör att man måste anpassa fisket efter rådande förhållanden hela tiden. Var på rätt plats vid rätt tid helt enkelt. Detta är något vi tar med i bagaget till nästa år, om det blir en resa då också vill säga.

Under hela första perioden av tävlingen får vi inte en enda fisk som är godkänd för registrering. När startskottet går för andra halvan av tävlingen så bestämmer vi oss för att hålla oss till fiske i ”the mainstream”, den stora kanalen som löper genom staden. Vi går över ”Erasmus bridge” och följer strandlinjen för att gå över ytterligare en bro ut på en ö mitt i kanalen. På vägen dit stannar vi på ett ställe som ser hett ut. Där får jag världens hugg, men tyvärr fastnar inte fisken. Jag kallar dit resten av laget för att fiska av platsen grundligt. Plötsligt skriker Patrik för full hals: -HÅÅÅVEN! Jag slänger spöt och sliter till mig håven, sedan hänger jag mig över kanten för att nå ner till vattnet och håva fisken. Glädjen över fångad fisk är total. Men, vad är det för något vi fått? Vi dividerar om det är en brax eller id. Den ser mer ut som en id, men vi skriver brax på protokollet. Fet som ett as, 52 cm lång, vilket är 22 cm över minimimåttet. Tjoho! Vår första regfisk! Nu är vi med i matchen!

DSCF3829

DSCF3828

Vid registreringen säger tävlingsledningen att fisken med all sannolikhet är en idhybrid. Något som senare dementeras av en lokal fiskare. Det är rätt och slätt en id, om än i något lustigt format.

bild 4 (1)
Erasmus bridge by night.

Väl ute på ön så fiskar vi runt halva innan vi hittar en plats med grov abborre. Vi får tre snabba godkända och en massa smågösar, sedan blir det tvärdött i samband med lågvattnet. Det blir så lågt att vi inte ens når ner till vattnet med håven när Patrik lyckas kroka ännu en godkänd abborre.

Nu är klockan 01.00 på natten, vilket betyder att vi har 11 timmar kvar att fiska innan tävlingen avslutas. Frågan är om vi ska stanna kvar på samma plats tills det blir högvatten igen, -eller flytta på oss.

Vi förflyttar oss till ett brofäste med mycket rörelse i vattnet. Inte en fisk. Vi går tillbaka till platsen med abborrarna, men vi får faktiskt inte en enda godkänd fisk till under hela natten. Trötta och slitna fiskar vi oss närmre och närmre hotellet där registreringen är.

Sista försöket under morgontimmarna förlägger vi vid brofästet av ”Willems Bridge”. En plats där ett engelskt lag hade bra fiske dagen innan, i strömmen under bron. En liten gös blev resultatet, och vi får se oss besegrade. Totalt kom vi på plats 31 av 46 registrerade lag. 9st lag blev helt utan godkänd fångst, vilket är ett bevis på hur sjukt svårt fisket i kanalerna är.

Summeringen av fisket i Rotterdam är att det är sjukt svårt att hitta fisken! De är aldrig på samma ställen en längre stund, -utan flyttar sig med tidvattnet. Kanalerna hyser inga större exemplar av fiskar. När lokalbefolkningen pratar om ”huge zander” så menar de gösar i storleken 60-70 cm. Allt är ju dock relativt. En sådan gös är kanske stor för vattnen i Rotterdam, medan den är en bebis i ett annat vatten.

Tävlingen i sig var dock väldigt kul och bra arrangerad! Kul också att testa sina gränser. Det här kan man verkligen kalla sportfiske! Många nya bekantskaper blev det, och en erfarenhet rikare. Kanske blir att återkomma nästa år igen, vi får se.

Skitfiske!

//Jonas

Gammelgösta klev av…

Igår hade jag en lucka i mitt annars så ospäckade och ouppstyrda schema. :) Då drog jag till sjöss med min fiskekumpan Frasse som är totalt livrädd för de vansinnigt livsfarliga gösar som synar båten. I ren protest lade han sig i håven för att komplicera landningen av en eventuell fångst.

ekolod 2
Du plockar jävlar inte upp en enda fiskusling till, det ska jag minsann se till!

Väl ute på sjön var det svaga krusningar på ytan, och gassande sol mellan molnen som drog förbi. Satan vad varmt det blev i solen! Men jäklar i havet vad kallt det blev när den gick i moln. Jackan åkte av och på om vartannat under förmiddagen.

Jag sänkte ner givaren och drog igång ekolodet. Medan jag väntade på att ekolodet skulle starta upp så kollades utrustningen och jiggarna för dagen. Linorna och tafsarna provdrogs så de säkert skulle palla dagens förmodade påfrestningar. När jag höll på som bäst med att häkta på jiggarna på spöna ser jag ett enormt eko torna upp sig på ekolodet. Jag blir skitstressad och häktar på första bästa jigg och sänker ner. En blå, lång, ful rackare var det jag fick tag i. Jiggen har precis stannat när ett våldsamt hugg nästan sliter spöt ur handen på mig. Gäddjävel tänker jag. -”Inte nu igen..”-tänkte Frasse och gömde sig under plåten i fören. Givetvis var slirbromsen alldeles för löst ställd sedan den senaste turen, så när jag drämmer till med ett av mina ökända karatemothugg drar det ut lina från rullen, och jag håller på att flyga överbord. Jag svär lite inombords medan jag sätter tummen på spolen och drämmer till med ytterligare ett par stenhårda mothugg. Fisken i andra änden svarar med ett par hårda stånkar. Efter en jäkla fight ligger första gösen iallafall i håven. 87cm lång var den. Bra början, och jag har inte ens börjat fiska ännu! Förhoppningarna på resten av dagen är på topp när jag gasar vidare i jakten på de ännu större.

Gösta 87
Första fisken för dagen, 87cm lång… Härlig fight!

 

Tiden går, och alla gösar jag hittar bara simmar undan som om de hade bråttom till bussen. De vet väl vad som är på väg att hända. Antagligen har de fått sig en åktur tidigare i livet, eller så har någon av deras släktingar det, och så har släktingarna i sin tur berättat om detta under något släktkalas. Till slut hittar jag den! Den gös som alla gösfiskare väntar på. Den ultimata gösen. Jag sänker ner den blåa, långa, fula jiggen för att se reaktionen.

 

ekolod
Storgösta totalvägrar.

Ekot blinkar till och reagerar genast på jiggen. Den stiger sakta, sakta, sakta, och jag blir mer och mer spänd för varje sekund som den står där nere och inspekterar jiggen. Det här är livet! Spänningen som spritter i hela kroppen, och vetskapen om att man har sjömonstret en centimeter från sitt bete. Denna känsla byts ut ganska snabbt mot ren och skär frustration när göshelvetet inte biter. Svordomar, könsord och illvrål skär i stackars Frasses öron. Stackaren förstår ju inte varför jag är förbannad. :)

I sjön jag fiskar är det vissa dagar ett rent helvete att hitta gösarna, medan det andra dagar är hur lätt som helst. Just den här dagen är det svårt då de är så utspridda över stora områden, samt att de simmar undan så fort jag kommer farande i min Quintrex. Jag använder mig heller inte av något sidoseende ekolod, utan enbart ett vanligt hederligt 2D-lod av ypperlig kvalitet. Därför har jag ingen aning om åt vilken sida, eller åt vilket håll fiskarna simmar undan. Ibland chansar man rätt, men oftast inte. :)

Gösta 81

 

På eftermiddagen blåste det upp, och det blev ett ännu större helvete att lyckas parkera över fiskarna. Det blev några stycken i samma kaliber som den på bilden ovan, men inga bjässar. Jag sänkte på ett skitstort eko som jag var säker på inte skulle hugga. Det steg sakta, sakta, och sedan, -Pang! Jag drämmer till med ett mothugg utan dess nåd. Det blev precis tvärstumt, sekunden senare gick linan av. Måste varit en stor gris där nere i djupet. Jag skriker och vrålar över min förlust så pass mycket att en intilliggande båt kommer för att se hur det är fatt. Pinsamt värre, men när jag förklarar situationen med tappad storgös så får jag medlidande. Frasse ber om att få följa med dem i deras båt istället, för det verkar mycket lugnare där. Det får han inte.

Skitfiske!

//Jonas